För ett år sen var det sol.

Idag, för ett år sen, var det strålande sol ute. När jag skriver denna meningen är klockan 12.12 och om tre minuter fyller min son 1 år. 12.15 den 8 juni 2008 fick jag för första gången titta in i dom minsta ögon man kan tänka sig. Jag fick känna på dom små fingrarna för första gången och känna den där bebislukten för första gången i mitt liv. Det finns ingen dag i mitt liv jag minns så väl som den dagen. Jag minns hur ont det gjorde, jag minns att jag fick saft när jag ville ha vatten, jag minns hur Noels första skrik lät. Jag minns lugnet som infann sig när han låg på mitt bröst. Jag minns hur undersköterskans hår snuddade vid min axel när hon skulle hjälpa mig att amma honom för första gången. Jag minns hur jag ringde till min pappa och sa hej morfar och sen inte kunde säga något mer för tårarna bara rann. Jag minns att barnmorskan sa nu har du två killar att ta hand om. Jag minns att det inte fanns en flagga på vår BB-bricka för att barnmorskan hade glömt den. Jag minns hur jag rullades i rullstolen upp till BB med världens finaste barn i famnen. Jag minns när läkaren tittade på Noel och han kissade i sin journal. Jag minns den obekväma sängen och hur solen sken in på morgonen. Jag minns när Noel fick träffa sin släkt för första gången. Jag minns hur Mia började gråta så fort hon såg mig utanför sjukhuset när hon och Becca hälsade på. Jag minns hennes kommentar om dom små fingrarna. Jag minns när vi åkte hem och hur vi kom in i lägenheten och bordet stod snett för ambulansmännen flyttat på det. Jag minns första gången jag gick ut med Noel i vagnen. Jag minns alla besökare som kom med presenter.

Jag minns allt.

Jag minns hur det var att torka lyckliga tårar med sjukhusets papper. Jag minns hur det kändes att ta på honom dom små kläderna jag köpt så långt innan hann föddes. Jag minns värmen från hans huvud på mitt bröst.

Jag minns hur liten han var. Jag minns hur jag vaknade nerspydd och med läckande bröst varje natt. Genomvåt och stelfrusen. Jag minns hur omsorgsfullt vi ordnade hans lilla sovplats mellan oss. Jag minns hur jag satt med honom i soffan varje natt. Jag minns när vi köpte hans blå filt.

Jag minns hur han sov på oss. Jag minns kärleken i blicken. Jag minns hur vi blev en familj. Jag minns den lilla lilla pyjamasen. Jag minns amningskudden och hur det kändes att ha honom så tätt intill.

Jag minns det fantastiska minspelet och hur hans lilla underläpp darrade när han blev ledsen. Jag minns hur fantastiskt det var att få träffa honom för första gången och hur jag föll ner i en enorm brunn av kärlek. Jag minns hur jag föll och föll och hur jag fortfarande faller eftersom brunnen är bottenlös. Jag kommer alltid minnas hans första år. Det har varit det bästa året i mitt liv.

Noel har lärt mig så mycket. Jag vet mitt värde och min kapacitet. Jag har blivit starkare, lugnare och så oändligt mycket lyckligare. Han har fått mig att förstå hur viktigt det är att vara i nuet. Han har lärt mig vad kärlek är. Han har lärt mig att kärleken till sitt barn är större än allt. Han har lärt mig att livet alltid är värt att leva och jag skulle slåss till sista bloddroppen för hans skull.

Med Rille vid min sida och Noel i min
famn är världen så mycket vackrare.

Även om det regnar idag så är det sol hos oss. Jag vill sända ett enormt tack till våra familjer och våra vänner. Jag är så tacksam för att ni finns i våra liv och att ni tagit emot Noel med så mycket kärlek. Tack!

När jag började skriva detta var Noel ännu inte 1 år, men det är han nu och jag sitter här med kroppen full att så stora känslor att det inte finns någon annat att göra än att gråta. Lyckliga tårar.

(För ett år sedan, första bilderna i bloggen, förlossningen.)